Exklusiv intervju för Yesbridge
Peter Wallensteen – professor och fredsförhandlare

Professor Peter Wallensteen är en internationellt uppmärksammad fredsforskare och medlare. Han har själv medlat i flera stora internationella konflikter. Här delar han med sig av sina unika insikter och erfarenheter, från så vitt skilda konfliktområden som Papua Nya Guinea och Mellanöstern. Utöver sina egna medlingsuppdrag hjälper och förbereder han andra internationella fredsförhandlare och medlare innan de går in och förhandlar i krig och konfliktsituationer.

Peter Wallensteen innehade Dag Hammarskjölds professur i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet 1985-2012 och är nu seniorprofessor där. Dessutom är han professor i International Peace Studies vid University of Notre Dame, USA. Wallensteen har skrivit och givit ut ett fyrtiotal böcker och mer än 200 vetenskapliga artiklar – i huvudsak på engelska.

Det blir ett inspirerande och långt samtal med Peter Wallensteen denna eftermiddag. Med uppdrag i världens alla hörn och kontakter med många kända internationella makthavare och potentater har Peter mängder med spännande och lärorika anekdoter att berätta. Just nu, mellan sina många resor och nyss tillbaka från New York, är han hemma i Uppsala. Vi samtalar via Skype från Peters rum på Uppsala Universitet. I hyllorna bakom honom står mängder av litteratur och det märks att Peter har ett djupt engagemang för det freds- och konfliktlösningsarbete som han har ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt. Han berättar på ett inspirerande sätt om förhandlingens nödvändighet, och menar att hela livet på sätt och vis är en förhandling.

– Man väljer inte riktigt att gå in i en förhandling, utan jag tror att det är något som de flesta hamnar i. Det kan vara ett inköp i en affär eller med arbetsgivare, kollegor eller sina barn. Livet är fullt av förhandlingar och ofta ser man dem inte som just förhandlingar. Men väldigt mycket kan bli bättre om man förstår förhandlingsprocessen och dynamiken.

Peter säger att de flesta förhandlingar utanför vardagen som han har deltagit i och arbetar med är konfliktlösande medling vid krigssituationer eller när det råder väldigt allvarliga spänningar. Det ställer svåra frågor om hur man som tredje part och som medlare bör förhålla sig till detta. Han säger att parterna ofta sitter med varsin karta över verkligheten och det gäller att förstå de inblandades respektive intressen och behov.

 

I djungeln med en gerillaledare

En av de konflikter som Peter själv medlat i är Papua Nya Guinea i Bougainville år 1990. Striden stod mellan regeringsstyrkor och gerillagrupper. Peter berättar målande hur han fick färdas till en avlägsen ö och ta sig genom svårtillgänglig djungel för att träffa gerillaledaren. Ledaren var svårfunnen då han, av oro för att bli spårad, inte ville använda sig av nymodigheten mobiltelefon.

Man fick åka fram och tillbaka mellan de olika parterna, (så kallad skytteldiplomati), med inspelade meddelanden på en bandspelare. På så sätt kunde parterna kommunicera med varandra. Men det viktiga, säger Peter, var att få till en direktkontakt mellan parterna. Detta lyckades till slut och ett stilleståndsavtal kunde upprättas.

– När jag första gången mötte gerillaledaren i hans djungelläger var flera personer närvarande, men man såg direkt vem som är ledaren. Han hälsar mig välkommen och säger att ”det här måste vi fira”. Lite dramatiskt slår han av toppen av en kokosnöt. Jag råkar ha med mig två Cola-burkar i väskan som jag bjuder på. Ledaren brister ut i ett stort leende och säger: ”WOW I havn´t had Coke for two years”. Vi skålande i kokos och Coca Cola.

JA: Detta benämns ofta inom socialpsykologin som ”reciprocitet” eller återgäldning och är ett sätt att knyta band och stärka relationer. Med gåvor skapas en känsla av att vi vill eller bör ge något tillbaka. I annat fall känner vi ett dåligt samvete. Du vet hur köpskyldig man kan känna sig i matbutiken om man får ett smakprov.

Efter att tillsammans, på initiativ av rebelledaren ha bett en bön, satte de sig ner och talade i 4-5 timmar. Ledaren berättar vad han tycker och vilka behov och intressen som finns. Peter föreslår därefter några lösningar och beskriver hur han ser på problemet.

När Peter sedan återkommer till premiärministern och berättar om mötet reagerar premiärministern tydligt på att de bad en bön. Detta var ny information för regeringen. Den demoniska bilden av en vilde eller kannibal förändrades när de insåg att rebellernas ledare var kristen. Med samma värdegrund kanske de ändå kunde prata med varandra.

JA: Detta belyser ”likhetsprincipen” som innebär att vi gillar och får ett större förtroende för dem som är lika oss. Det kan handla om värderingar, intressen och utseende. Likhet skapar en känsla av tillhörighet och tillit.

Peter beskriver samma idéer för regeringen och får gehör. Men innan en verklig lösning kan komma till stånd vill båda parterna ha ett eldupphör. Detta blir ett dilemma för Peter som medlare, då han vet ett eldupphör kan göra att man skjuter problemet framför sig och egentligen senarelägger lösningen. Men som medlare kan man inte driva sin egen linje. Uppdraget är att förverkliga det parterna vill och han ägnar mycket tid åt att få fram ett avtal om eldupphör. Stridigheterna stannar av och ett lugn sprider sig på ön. Folk börjar prata med varandra igen och de tidigare så öde stränderna lockar badande barn och familjer.

Men grundfrågorna var fortfarande inte lösta, såsom exempelvis vilken status rebelledarens ö skulle ha i Papua Nya Guinea. En tid senare misstänker rebellerna att regeringen har något i görningen och de bryter sig in i vapenförråden och stridigheterna blossar upp igen. Vapenstilleståndet gjorde – precis som Peter befarade – att parterna inte blev lika angelägna att lösa konflikten direkt. Det gäller att ta tag i problemen då de är aktuella och känns livsviktiga.

– ”Goodwillen” som skapas när striderna upphör måste användas direkt annars tappar man viljan att anstränga sig för en lösning, säger Peter.

 

Skapa förtroende

Som medlare, och även i andra förhandlingssituationer, är det oerhört viktigt att skapa ett starkt förtroende. Peters syn på detta är att en medlare måste vara noga med sin opartiskhet i förhållande till parterna.

– I fallet Bougainville kom jag som universitetsprofessor från Sverige och den ställningen gav mig en opartisk framtoning. Utöver den formella ställningen är det viktigt hur man frågar och agerar. Jag kan inte sprida någon egen agenda som medlare utan måste verkligen lyssna, försöka att förstå och knyta an till det som sagts. Ofta känner sig bägge sidor missförstådda och dessutom talar de inför en åskådarkrets av supporters och opponenter. Ledarna måste låta tuffa, medan jag som medlare kan vara öppen och resonera förutsättningslöst.

En annan viktig aspekt när det gäller strategi och skapande av förtroende tydliggör Peter när han beskriver ett av sina största förhandlingsmisstag.

– Det var i en medlingssituation mellan Israeler och Palestinier och vid första mötet sa jag lite akademiskt att nu måste vi börja med ”The nature of the problem”. Vilket bara ledde till ett fruktansvärt bråk mellan de två parterna. De hade direkt klart diametralt olika beskrivningar av vad som var rätt och fel, och de börja dra listor med övergrepp.

Peter insåg att det var en misslyckad idé och att de inte kunde komma någon vart. Han ajournerade mötet till morgonen därpå och tog en lång promenad runt en sjö i närheten. Efter att ha skrivit ett nytt förslag träffades de igen och Peter inledde på ett helt annat sätt.

– Nu har vi diskuterat ”The nature of the problem” och nu ska vi titta på ”Solutions”. Jag lade fram tre möjliga lösningar och det blev en helt annan diskussion. Det blev mer konstruktivt. Hur man börjar mötet är således mycket viktigt för förhandlingsklimatet och resultatet.

Genom att på detta sätt fokusera på framtiden och visioner, med gemensamma nämnare och likheter, kunde förhandlingarna bli mer givande. Historiskrivningen hör till lösningen, men kommer in efter en tid. Först får man ta tag i konkreta och aktuella orättvisor, sedan kommer frågor om kompensation, straff och annat. När det gäller konflikten i Papua Nya Guinea kan exempel på gemensamma nämnare vara att båda vill att deras barn ska må bra och att landet ska ha en god utveckling. Genom dessa likheter och förståelse för varandras likheter skapas ett förtroende. Peter menar att dessa är en bra grund att bygga vidare på.

 

Förberedelse och strategier

Inför större förhandlingar händer det att Peter och hans kollegor förbereder och tränar förhandlarna med hjälp av övningar och andra metoder. Här handlar det om att få förhandlarna att tänka kring vad som kan hända och hur man bör bemöta förväntade invändningar. Peter beskriver hur ett övningsexempel kunde se ut när han och en kollega tränade några palestinska representanter inför en viktig förhandling med israeler. (Denna träningsverksamhet skedde, kanske något förvånande, med instämmande från israelerna. De inser att ett bestående resultat grundas på att bägge sidor förhandlar så bra som möjlighet, menar han)

– Ni kommer in i ett rum och den israeliska delegationen är redan där. De säger till er att det är väldigt varmt här inne, eller hur? Kan inte ni öppna fönstret? Ska ni då öppna fönstret eller inte?

Deltagarna får resonera om denna situation och se hur det löser den. Det reser frågor av typen: Pågår här något slags spel? Vill de sätta er i underläge? I så fall, kan man vända det på det och säga: Jaha, ni vet inte hur man öppnar fönster? Eller säga: Nej. Det är varmt här. Så är det i vårt land.

Peter ler lite och berättar att övningen egentligen inte handlar om att öppna fönstret. Den låter förhandlarna tänka till och ger förståelse för hur man skapar en jämställd nivå med den andra parten, och inte låter sig utnyttjas. Vilket är mycket viktigt för att få goda resultat.

Andra viktiga tips inför en förhandling är att analysera vad som är acceptabelt och vilka botemedel och alternativa lösningar som finns, slipa argumenten och veta vad som är den egna sidans maximum och minimum. På frågan om förhandlingens förlopp berättar Peter vidare.

– Det gäller också att komma med rätt argument vid rätt tidpunkt. När är rätt läge för en sida att lägga fram ett förslag? Och på vilken nivå, så det finns spelutrymme? Det är det här som är förhandlingens fingertoppskänsla. Det är lite skådespeleri också och det gäller att kunna uppträda. Det är viktigt att ha en strategi. Vem ska vara den tuffe och vem ska vara den mjuke osv. (även kallat ”good cop, bad cop”). Och det här kan vara uppgjort innan. Man vet vilket spel man ska bedriva. Till och med minspelet är genomtänkt. För en medlare gäller det att observera detta noga.

JA: Genom ”kontrastprincipen” kan du genom ett väl tilltaget första förslag kontrastera detta mot dina kommande förslag. Det gör att du har lite tillgodo och de kommande förslagen kommer framstå som mer rimliga. Detta i kontrast till det första förslaget som satte agendan och utgångspunkten.

Peter berättar sedan hur politiker, i konfliktsituationer, ofta rådfrågar honom om lyckade exempel.

– Har den där idéen som du kommer med använts någonstans? Om så är fallet, blir det mer övertygande. Lyckade exempel skapar inspirationseffekter och ringar på vattnet. Ett exempel är när det efter lyckade förhandlingar i Israel-Palestina 1993, även hittades lösningar i helt andra konflikter på helt andra platser i världen. Många andra tänkte säkert att ’kan de så kan vi’.

Det underlättar därför om du som medlare och förhandlare har god ”case-kunskap” med en uppsättning lösningar som finns i verkligen. Då kan du berätta om liknande situationer där en sådan lösning som du föreslår har lyckats. I fallet Bougainville tog Peter upp Ålands status i Finland som ett exempel för att jämföra med gerillaledarens örike.

JA: ”Sociala bevis” innebär att vi oftast väljer att följa gruppen när vi inte riktigt vet hur vi ska agera. Vi väljer en restaurang där det redan är många andra gäster eller en nattklubb med lång kö. Företag stoltserar ofta i reklamen att de är de bäst säljande etc. Då vi är osäkra gör vi bäst i att lita på gruppens omdöme. I en förhandlingssituation så vill du gärna ha lyckade exempel på hur andra har gjort. Vi tänker att har många andra gjort på ett visst sätt så är det antagligen det rätta.

 

Ledarna riskerar att förlora ansiktet

När jag frågar Peter om skillnaden mellan konfliktförhandlingar och annan förhandling svarar han allvarligt att vid konflikter handlar det ofta om liv och död och blir mer existentiellt. Riskerna är större. Om premiärministern eller gerillaledaren riskerar att gå till historien som en förlorare blir han mer skeptisk. Stora risker skapar misstänksamhet gentemot motpart och medlare. ”Fredsplusset” fungerar ett litet tag, men sedan tynar effekten bort. Freden tas snart för givet och det blir kanske bara en kortvarig skjuts i opinionen för ledaren.

Man kan säga att ledaren riskerar att förlora mer än vad han eller hon tjänar på att vinna. Framförallt tänker en ledare på risken att tappa sin position om man går med på något och sedan blir utnyttjad eller lurad.

JA: Inom förhandlingsteori kallas detta ”Prospektteorin” och ”förlustaversion”. Denna psykologiska teori utvecklades av bl.a. psykologen Daniel Kahneman, som för denna insikt fick nobelpris i ekonomi. Teorin går i stora drag ut på att vi blir mer besvikna vid en förlust än vad vi blir glada av en vinst. Detta gör att vår drivkraft att undvika förluster är större än vår drivkraft att vinna. Detta gäller framförallt när vi ställs inför risker.

När jag frågar Peter om han själv gillar att förhandla, så skruvar han lite på sig och svarar för första gången lite tvekande.

– Nej, inte så mycket och jag tar det inte som ett spel. När jag exempelvis ska anställa någon ny till ett projekt här på universitetet så vill jag inte driva en hård förhandling. Det viktiga är att personen ska känna sig välkommen. För mig handlar det mer om långsiktigt relationsbyggande än att vinna den givna förhandlingen.

 

Saddam och Kofi

Presentationen av förhandlingsresultatet kan vara helt avgörande för resultatet och efterspelet. Peter berättar att när FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan precis hade avslutat en förhandling med Saddam Hussein i Bagdad, hade de fått fram ett avtal och var ganska nöjda.

– Kofi sa till sin delegation att nu när vi går ut ur rummet så får ni inte se glada ut. Vi vill inte framstå som kompisar med Saddam. Det ger fel bild. Tänk på hur vi uppfattas av omvärlden.

Det ringer på Peters telefon. Han har många åtaganden och det är flera som vill nå honom. Jag tackar för ett mycket lärorikt samtal och vi stänger ner Skype. Efteråt funderar jag på hur förhandling och medling som verktyg är så enormt mycket större och viktigare än vad många tänker på. Genom att förstå varandra bättre kan vi lösa konflikter och möjliggöra och skapa fred.

Joakim Aare
Yesbridge

 

Om du vill läsa något om Bougainville-fallet finns det i Peters bok Peace Research: Theory and Practice från 2011. Tillsammans med Isak Svensson har han skrivit boken The Go-Between (2010) som handlar om den svenske toppdiplomaten Jan Eliassons medlingsinsatser. Hans bok Understanding Conflict Resolution har kommit ut i tre upplagor (senast 2012) och översatts till arabiska. Den används i universitetsundervisning världen runt och beskrevs när den senast kom ut som ’one of the best single-authored books on the subject’ i Times Higher Education, 23 feb 2012.